...känslan av att något fattas har varit så stark det senaste året.
Jag har därför börjat söka efter glädje på olika sätt; genom jobb, studier och nya sysslor (bloggberoende är en). Men det har inte gjort mig gladare. Snarare bara mer orolig och missnöjd med livet.
Så efter en vecka tillsammans med min finaste älskling så har jag nu äntligen fått det bekräftat som jag då och då tänkt på den sista tiden. Att det kanske inte är fel på det jag sysslar med eller omger mig med. Men att det faktiskt är så att jag klarar mig inte utan honom. Inte om jag vill känna mig hel i alla fall. Det är en ny och inte så lite skrämmande sak att erkänna för en "oberoende-är-lika-med-att-vara-stark-tjej" som jag. Men det är så tydligt. Jag har varit alldeles lugn och alldeles lycklig hela denna härliga semestervecka som jag fått tillbringa med käraste A.
Synd bara att man måste åka hem och jobba igen. För det är så fasligt långt till nästa gång vi ses.
Kärlek som hänger på billiga flygförbindelser till Tyskland är kämpigt.
Men ååååhhh vad himla underbart det är när vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar