
Medan hela Sverige njuter av sommarvärmen har jag
den senaste veckan gått omkring i en stor, förvirrad, svart bubbla. Jag besparar bloggen från detaljerna för det känns bäst så. Men vad som har hänt är kortfattat att jag har blivit av med mitt jobb.
Ända tills för en vecka sedan trodde jag att min framtid fanns på den arbetsplatsen. Istället visade det sig att personen som är min chef hade andra planer. Två veckor innan provanställningen ska gå ut fick jag beskedet att jag inte får vara kvar. Och jag hade ingen aning. Jag har inte fått någon som helst förvarning om det här eller feedback på vägen. Både jag och mina kollegor är chockade och den enda som verkar förstå något är denna mycket märkliga chefsperson. Jag är väldigt ledsen, besviken och förvirrad men framförallt börjar jag bli väldigt arg.
Ljusglimten i mörkret är det fantastiska och genuina stöd som jag har fått av mina världsbästa kollegor. När min 55-åriga macho-jägare-kollega kom in till mig med tårar i ögonen och kramade mig så hårt att jag knappt fick luft, samtidigt som han berättade hur ledsen och förvånad och arg han var över det som hänt förstod jag att det
inte bara är mig det är fel på.
Och sånt behövs när man har blivit utslängd som en påse sopor.