Utanför fönstret tutar bilarna i kör. Arga bilister, irriterade och stressade. Jag undrar varför.
På centralen myllrar människorna med stirrande blick. Jag stirrar i marken. Kopplar bort, skärmar av. Funderar på om det verkligen är meningen att man ska leva alldeles tysta, avskärmade liv så tätt inpå andra människor. Inte tala, inte röra vid varandra. Inte möta en blick, inte le.
Jag har varit i Skåne, vid havet. I några dagar. Där ler kassörskan varmt mot mig när jag betalar. Det händer aldrig när jag handlar här.
Varför är det så hårt här?
1 kommentar:
Uff! :( Inte alls kul att du upplever det så hårt däruppe! Jag har ju inte så hemskt mkt till övers för Sthlm annat än att just besöka staden tillfälligt, men jag tror nog att det är en storstadsgrej. Man ler inte allt för ofta i Götlaborg heller. Eller så kanske det är just det man ska göra: Le, så kanske någon annan inflyttad stockholmare eller någon Göteborgare blir glad över att få ett leende?
Hoppas att solen ler mot dig idag iallafall!
kram
Skicka en kommentar