Ljusblå klassiker

Brr! Vilka ruggiga dagar det har varit den här veckan. 12,5 grader varmt (kallt!) när jag har gått till bilen på morgonen. Och just nu sitter jag iklädd fleecetröja efter att ha blivit genomfrusen i hagelskuren, som vi lyckades tajmade in under kvällspromenaden. En årstidsväxling är jag verkligen inte redo för än. Usch, jag vill egentligen inte prata om det. Så nu byter vi ämne.

Den här klassikern prutade jag till mig för 20 kr för att den var trasig. Men nu har snälla lampgeniet till Herrn i Huset bytt sladdar och grejer så nu funkar den utmärkt! När man får lov att köpa "reservdelar" till sina loppisfynd blir de inte nödvändigtvis så billiga längre, men en hundring totalt är inte så hutlöst ändå tycker jag. Och hellre det än en ilsken kortslutning i lilla lampan.

Tygfrossa!

Det finns bara ett botemedel att ta till i dessa semestern-är-slut-nu-är-allt-det-roliga-över-och-loppisarna-är-tömda-och-jag-är-fattig-och-det-är-bara-13 grader-ute (!!!)-tider: Nu tänker jag frossa i tyg!!!

Och vad passar väl bättre än att berätta om min intressanta loppisupplevelse där uppe i det norrländska inlandet. Fast det blir en lång historia så den som inte orkar läsa kan ju nöja sig med att bara titta på bilderna.

Ok, då kör vi.

På vår road trip upp till Norrland hittade jag ju som sagt en loppis med en tygavdelning i lagom storlek - alltså två rum stor. När jag gått där länge och väl bland virkade dukar och gardiner från Hemtex hittade jag plötsligt till min förvåning, längst ner på en hylla, flera buntar med oklippta mattrasor. Det vill säga gamla påslakan från ungefär nu till någon gång kring 1970, cirka.
Eftersom varje bunt innehöll ungefär ett fint och fem fula påslakan ville jag fråga om jag möjligen kunde få lite rabatt om jag köpte alla buntar, men lämnade de flesta lakanen. Den räddhågade unga tjejen i kassan vågade inte svara på min fråga, men tog mig till sin "chef".
Och det mina vänner kan jag meddela var som att kliva in i retro-tyghimlen. Där bakom kulisserna, i loppisens riktiga hjärta, arbetade två kvinnor febrilt med att bunta ihop påslakan, väga dem (6 kr kilot kostade oklippta mattrasor) och plasta in dem med prislapp på.
När jag såg skatterna som de arbetade med fick jag nästan nypa mig själv för att inte svimma. Men självklart spelade jag coool och log stort. Jag var glad och skämtade-"vi-är-ju-alla-kompisar-här"-in mig lite hos damerna som först blev väldigt förvirrade och ojjade sig väldeliga över mitt krångliga förslag att "fuska" mig till lite rabatt. Men när jag insåg att nu höll allt på att gå åt skogen för att det blev för mycket för de små damerna tog jag snabbt tillbaks mitt förslag och frågade om jag istället kunde få köpa några fler av de där fina lakanen som de hade där bakom. Då blev vi kompisar.
Jag förklarade att man aldrig hittar fina mattrase-tyger i småland där jag bor (vilket är helt sant). Tanterna kunde inte tro sina öron, där uppe i norr badade de tydligen i gamla avlagda retrolakan. (låt mig påminna, 6 kronor kilot!).
Jag lämnade loppisen med min egen och Herrn i Husets famn fulla av lakan. Visserligen var kanske hälften inte något särskilt att hurra för, men som synes ovan - några guldkorn fanns det ändå i högarna.

När jag flyttade från Stockholm senaste gången lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig mer flytta ovanför Jönköping (ja, det är ju en annan lång historia).

Men nu börjar jag fundera på om detta löfte inte var lite överilat...

Kan vi skruva tillbaks...bara lite grann?

20 juni...det var tider det....

Huvvaligen vilken söndagsångest jag hade igår! Brrr! Den höll i sig hela dagen, från att jag vaknade sent om sider till dess att jag motsträvigt gick och lade mig - alldeles för sent förstås.

Typiskt nog följdes den av en envis måndagsblues. Istället för att sitta vid en dator på jobbet ville jag hundramilllijonergånger hellre vara hemma och fingra på mina tyger, omge mig av färger, mönster, tyger, blommor, prickigt....åh!

Den tuffa insikten om att semestern är slut slog hårt till igår. Förra veckan jobbade jag bara två dagar och då var den liksom inte slut på riktigt. Men nu. Huvvvvvaliiiigen.

Kan man inte bara skruva tillbaks tiden liite?

Babushka + bollfrans = kitsch?

Sånt man kan göra en regnig söndag:





Sy en tjusig kudde!

"Hiskelig kitsch", hojtar Herrn i Huset i bakgrunden. Och han har helt rätt. And I love it!

Igår efter jobbet

Fredagsloppisens parkering var full av bilar, en timma innan stängning. "Rätt kört att göra fynd idag", tänkte jag och funderade på att köra direkt hem istället.

Såklart gick jag in ändå. Vad annat.

Och tydligen har jag noll koll på vad danska nordskåneturister gillar...



...för den här tjusiga necessären fanns kvar...



...och för ovanlighetens skull även en bit av ett lika tjusigt påslakan.
Bra start på helgen tyckte jag.

Ingen skogsmulle här inte

Jag vill bara poängtera, att detta inte blivit varken en friluftsblogg eller djurblogg, hur frälst jag än blev av naturupplevelserna i fjällen. Nä, detta är fortfarande en i allra högsta grad små-ytlig blogg om pyssel och tyg och alla onödigt nödvändiga loppisfynd som jag fantiserar om.

Bara som ett litet bevis får jag ju lov att visa en liten tjuvkik på loppislakanen jag fyndade bland Pingstkyrkans mattrasor uppe i Jämtlandstrakten.



Jaa...just det ja, tygskåpet var ju alltså fullt. Men är man lite finurlig (och bra på att balansera) så kan man lätt bygga på höjden, ovanpå skåpet.

Bästa semestern

Två och en halv veckas semester är över. Uj uj, uj. Efter förra årets långledighet verkar min hjärna tro att det ska vara sommarlov hela sommaren. Därför låter bara fem veckors ynka semester liksom som ett skämt. Men skämt eller ej, härlig var den och jag känner mig nöjd och glad.

Vi gjorde en road trip genom landet för att hälsa på lite vänner norrut och kom ända upp till...mitten av Sverige, alltså Östersund och jämtlandsfjällen.



Höjdpunkten under hela semestern var fjällvandringen och mitt livs första lämmel-upplevelse. För man kan inte kalla det annat än en upplevelse. I år är det visst lämmelår - och det märktes! Lämmlarna var överallt, som små platta och feta mini-marsvin pilade de fram över fjället. Och de var söta! Jag kände mig som Plupp. För vi såg ju ren och hermelin också. Ja, ni förstår ju.



Där är den! Marsvinslämmeln