Ett försenat litet tack

I våras fick jag en present av en väldigt snäll person och ända sedan dess har jag velat skicka en liten tack-gåva. Men det är ju väldigt knepigt att välja tyger när man ska sy en sak till någon som man faktiskt inte känner. Är det en retrotjej som vill ha färgstarka 70-talsmönster? Eller en romantisk Laura Ashley-person? Eller är det helt igenom grafiska mönster som hon gillar bäst? Tillslut blev det helt enkelt något som jag själv tyckte om och nu får jag bara hoppas att jag inte är helt ute och cyklar.

Det verkar som att den där lilla sewingbirden vill vara med lite överallt nu för tiden.
Här har jag stämplat den på en bit lakansväv. Jag provade Panduros scrapbook/textilstämpelfärg och den funkade himla bra. Inget kladd och när jag handtvättade tyget fällde det ingen färg.

Den oväntade

Ett av sommarens bästa loppisfynd var ett väldigt oväntat sådant. Jag hade redan betalat och var på väg ut från en loppis i Skåne när min uppmärksamhet fångades av ett par som ganska högljutt stod och diskuterade två hiskeligt fula polyester-filtar från 80-talet. Tydligen tyckte de att 80-tals-filtarna var mycket fina och prisvärda.

Min blick vandrade dock ner från filtarna till något som låg i en korg bredvid. En filt som jag bara inte kunde gå förbi utan att plocka upp. Det var något med färgerna... Och trots att jag är minst sagt skeptisk till att köpa ylleprodukter på loppis så kunde jag inte låta bli. 30 kronor, tack så mycket (för att ge lite perspektiv: de hiskeliga polyestermonstren kostade 100 kronor styck??).



Efter varlig handtvätt med tvättsåpa i en balja ute i trädgården, anti-skräp- och luddbehandling med klädrulle och en veckas nedfrysning i vår frys tog jag äntligen in den i vardagsrummet.

Jag hade faktiskt inte väntat mig att den skulle matcha mina ärvda stolar, men vad säger ni, ganska bra va?

Ett besök på Wanås

Min syster och jag har länge pratat om att besöka Wanås slott och konstparken. I helgen kom hon ner från Östergötland på snabbvisit och vi bestämde oss för att ta chansen. Resten av familjen följde också med.

Jag har sällan tålamod att gå på konstmuseum och beundra tavlor. Men skulpturer och installationer är något annat. De triggar igång min fantasi och inspirerar mig, jag blir nyfiken på material och tillverkningssätt. På Wanås är konstutställningen utspridd över den vildvuxna slottsparken vilket jag tycker är ett genidrag. För en otålig konstbesökare som mig var det perfekt. Jag tyckte att det var både spännande och på samma gång vilsamt att ströva omkring i bokskogen, och upptäcka de olika konstverken.




I Yoko Onos önsketräd fick man hänga upp lappar med sina innersta önskningar. Undrar vad som kommer hända med min...


I butiken fanns de här ursnygga plastmattorna från BRITA of Sweden.

Pluspoäng för säsongsbiljetterna man fick genom att betala inträdet. Jag är ganska säker på att jag kommer återvända för det här var en mysigt utflyktsmål, väl värt att besöka. Den helt igenom ekologiska och närproducerade maten som serverades i restaurangen får också plus från mig. Önskar att det fanns på fler ställen.

Ljusblå klassiker

Brr! Vilka ruggiga dagar det har varit den här veckan. 12,5 grader varmt (kallt!) när jag har gått till bilen på morgonen. Och just nu sitter jag iklädd fleecetröja efter att ha blivit genomfrusen i hagelskuren, som vi lyckades tajmade in under kvällspromenaden. En årstidsväxling är jag verkligen inte redo för än. Usch, jag vill egentligen inte prata om det. Så nu byter vi ämne.

Den här klassikern prutade jag till mig för 20 kr för att den var trasig. Men nu har snälla lampgeniet till Herrn i Huset bytt sladdar och grejer så nu funkar den utmärkt! När man får lov att köpa "reservdelar" till sina loppisfynd blir de inte nödvändigtvis så billiga längre, men en hundring totalt är inte så hutlöst ändå tycker jag. Och hellre det än en ilsken kortslutning i lilla lampan.

Tygfrossa!

Det finns bara ett botemedel att ta till i dessa semestern-är-slut-nu-är-allt-det-roliga-över-och-loppisarna-är-tömda-och-jag-är-fattig-och-det-är-bara-13 grader-ute (!!!)-tider: Nu tänker jag frossa i tyg!!!

Och vad passar väl bättre än att berätta om min intressanta loppisupplevelse där uppe i det norrländska inlandet. Fast det blir en lång historia så den som inte orkar läsa kan ju nöja sig med att bara titta på bilderna.

Ok, då kör vi.

På vår road trip upp till Norrland hittade jag ju som sagt en loppis med en tygavdelning i lagom storlek - alltså två rum stor. När jag gått där länge och väl bland virkade dukar och gardiner från Hemtex hittade jag plötsligt till min förvåning, längst ner på en hylla, flera buntar med oklippta mattrasor. Det vill säga gamla påslakan från ungefär nu till någon gång kring 1970, cirka.
Eftersom varje bunt innehöll ungefär ett fint och fem fula påslakan ville jag fråga om jag möjligen kunde få lite rabatt om jag köpte alla buntar, men lämnade de flesta lakanen. Den räddhågade unga tjejen i kassan vågade inte svara på min fråga, men tog mig till sin "chef".
Och det mina vänner kan jag meddela var som att kliva in i retro-tyghimlen. Där bakom kulisserna, i loppisens riktiga hjärta, arbetade två kvinnor febrilt med att bunta ihop påslakan, väga dem (6 kr kilot kostade oklippta mattrasor) och plasta in dem med prislapp på.
När jag såg skatterna som de arbetade med fick jag nästan nypa mig själv för att inte svimma. Men självklart spelade jag coool och log stort. Jag var glad och skämtade-"vi-är-ju-alla-kompisar-här"-in mig lite hos damerna som först blev väldigt förvirrade och ojjade sig väldeliga över mitt krångliga förslag att "fuska" mig till lite rabatt. Men när jag insåg att nu höll allt på att gå åt skogen för att det blev för mycket för de små damerna tog jag snabbt tillbaks mitt förslag och frågade om jag istället kunde få köpa några fler av de där fina lakanen som de hade där bakom. Då blev vi kompisar.
Jag förklarade att man aldrig hittar fina mattrase-tyger i småland där jag bor (vilket är helt sant). Tanterna kunde inte tro sina öron, där uppe i norr badade de tydligen i gamla avlagda retrolakan. (låt mig påminna, 6 kronor kilot!).
Jag lämnade loppisen med min egen och Herrn i Husets famn fulla av lakan. Visserligen var kanske hälften inte något särskilt att hurra för, men som synes ovan - några guldkorn fanns det ändå i högarna.

När jag flyttade från Stockholm senaste gången lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig mer flytta ovanför Jönköping (ja, det är ju en annan lång historia).

Men nu börjar jag fundera på om detta löfte inte var lite överilat...

Kan vi skruva tillbaks...bara lite grann?

20 juni...det var tider det....

Huvvaligen vilken söndagsångest jag hade igår! Brrr! Den höll i sig hela dagen, från att jag vaknade sent om sider till dess att jag motsträvigt gick och lade mig - alldeles för sent förstås.

Typiskt nog följdes den av en envis måndagsblues. Istället för att sitta vid en dator på jobbet ville jag hundramilllijonergånger hellre vara hemma och fingra på mina tyger, omge mig av färger, mönster, tyger, blommor, prickigt....åh!

Den tuffa insikten om att semestern är slut slog hårt till igår. Förra veckan jobbade jag bara två dagar och då var den liksom inte slut på riktigt. Men nu. Huvvvvvaliiiigen.

Kan man inte bara skruva tillbaks tiden liite?

Babushka + bollfrans = kitsch?

Sånt man kan göra en regnig söndag:





Sy en tjusig kudde!

"Hiskelig kitsch", hojtar Herrn i Huset i bakgrunden. Och han har helt rätt. And I love it!