Min mamma

Det finns vissa människor som gör saker för andra. Saker som de inte måste göra men som de gör ändå, bara för att de kan och för att de vet att det gör den andra personen glad. Helt osjälviskt och fullkomligt genomsnällt. En sån person är min mamma.

Idag när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade vid min dörr. Och i brevet låg det här:


En beskrivning på hur man virkar grytlappar.

Jag ringde henne häromdagen och berättade att jag behövde göra grytlappar men inte riktigt mindes hur man gjorde när man virkar dem dubbelt. Hon berättade lite över telefonen och när vi lade på kände jag att jag nog hade fattat. Men tydligen kände min mamma då att det här går inte, dottern behöver stöd! Så hon skrev och virkade ihop en beskrivning till mig!


Jag blir alldeles varm i själen av detta. Jag kan faktiskt inte fatta av någon tar sig tid och gör något sådant. Fast jag borde inte bli förvånad, för det är ju sån hon är. Min fantastiska, osjälviska mamma.

För hon är en sån där som ser när någon är ledsen eller känner sig utanför och som går fram till den personen och säger något snällt. Hon försöker alltid hitta det goda hos människor, och om hon inte ser det så väljer hon ändå att säga något snällt framför ett mindre trevligt alternativ.

Hon skriver brev till min 10-åriga hästtokiga kusin och skickar klistermärken på hästar.

Hon ställer sig och bakar bröd klockan halv elva på kvällen så att den hon tycker om ska få färskt bröd till frukost.

Hon kör tio mil för att gå på konsert tillsammans med sin tonåriga jobbarkompis bara för att stötta deras 20-åriga kollega som spelar i ett litet rockband. Hon känner sig lite som en "morsa på stan" men både hon och de unga jobbarkompisarna har rätt kul.

Hon dömer inte och hon sviker inte, hon lyssnar alltid och hon låter elaka ord rinna av sig som vatten på en gås. Hon ser alltid den positiva sidan på saken och skrattar högt åt pruttkuddar som pruttar.

Det är hon som har lärt mig hur man ska vara som människa. Jag hör ofta hennes röst i mitt huvud när jag känner att jag brusar upp över något, eller känner mig orättvist behandlad. Hennes förmaningar om att jag ska ta det lugnt och skärpa mig har äntligen börjat sjunka in och jag beter mig annorlunda tack vare henne. Hon har gjort mig klokare.

Hon har lärt mig varför degspadet måste vara ljummet, hur man gör en fluffig sockerkaka, att djur inte tycker om höga röster och att man ska älskar någon mest när den förtjänar det minst.

Men framförallt har hon lärt mig att jag duger som jag är och det är nog det bästa av allt. Och jag är så vansinnigt stolt över henne!

Det är till min mamma jag skickar bloggtips när jag har hittat någon ny särdeles fantastisk blogg och hon hojtar: "Herregud vilka fina bloggar folk har, den där tjejens rum såg ju ut som en garnbutik!". Hon, som skriver bättre än någon annan jag känner, vill inte börja blogga för att hon inte skulle göra det tillräckligt bra.
Men hallå morsan, om du läser det här, det är dags att du börjar blogga nu! För man duger faktiskt som man är!