Nostalgi över ett strykjärn

Nu borde jag väl ha tryggat New Yorks turistnäring för de närmsta fem åren med alla mina inlägg om kul butiker i den staden. Säga vad man vill om reseguideböcker men de där riktiga smultronställena lyckas de sällan pricka in. Så jag har gjort mitt bästa med ett litet bidrag.

Igår var den regnigaste söndagen i mannaminne. Jag kan inte minnas att det öst ner så mycket en hel dag sedan jag lämnade Göteborg för exakt åtta månader sedan. Jag insåg ganska snabbt att det skulle bli en inomhusdag.



Tyvärr var detta också dagen då mitt pålitliga strykjärn från 1800-jämnt gav upp. Med några sprakande blå elektriska blixtar från sladden talade det vänligt men bestämt om att nu fick det vara nog. Dags för pension. Så det blev inget tyg struket, och därför heller inget sytt.

Istället bakade jag kolakakor. Som jag hade tänkt ta kort på. Men det var inte helt smart att ta med dem till jobbet innan jag fotade dem. För efter ett antal möten och eftermiddagshungriga kollegor tog de slut.

Nu ska jag sova fem kvart i timmen, som mormor Kerstin brukade uppmana sitt kvällspigga barnbarn
- Mormor, jag skulle behöva dig här nu! Jag behöver någon som kan hjälpa mig att plocka bort alla muterade bautaspindlar som ockuperar mitt badrum varje gång jag reser bort. Och så behöver jag en pysselkompis. Jag skulle vilja att du lärde mig växtfärga och väva lika fantastiska tavlor som du gjorde. Och jag skulle vilja ha en teckningslektion. Och några varma mormorskramar.
Men först ska jag sova, fem kvart i timmen, jag lovar.