Tygfrossa!

Det finns bara ett botemedel att ta till i dessa semestern-är-slut-nu-är-allt-det-roliga-över-och-loppisarna-är-tömda-och-jag-är-fattig-och-det-är-bara-13 grader-ute (!!!)-tider: Nu tänker jag frossa i tyg!!!

Och vad passar väl bättre än att berätta om min intressanta loppisupplevelse där uppe i det norrländska inlandet. Fast det blir en lång historia så den som inte orkar läsa kan ju nöja sig med att bara titta på bilderna.

Ok, då kör vi.

På vår road trip upp till Norrland hittade jag ju som sagt en loppis med en tygavdelning i lagom storlek - alltså två rum stor. När jag gått där länge och väl bland virkade dukar och gardiner från Hemtex hittade jag plötsligt till min förvåning, längst ner på en hylla, flera buntar med oklippta mattrasor. Det vill säga gamla påslakan från ungefär nu till någon gång kring 1970, cirka.
Eftersom varje bunt innehöll ungefär ett fint och fem fula påslakan ville jag fråga om jag möjligen kunde få lite rabatt om jag köpte alla buntar, men lämnade de flesta lakanen. Den räddhågade unga tjejen i kassan vågade inte svara på min fråga, men tog mig till sin "chef".
Och det mina vänner kan jag meddela var som att kliva in i retro-tyghimlen. Där bakom kulisserna, i loppisens riktiga hjärta, arbetade två kvinnor febrilt med att bunta ihop påslakan, väga dem (6 kr kilot kostade oklippta mattrasor) och plasta in dem med prislapp på.
När jag såg skatterna som de arbetade med fick jag nästan nypa mig själv för att inte svimma. Men självklart spelade jag coool och log stort. Jag var glad och skämtade-"vi-är-ju-alla-kompisar-här"-in mig lite hos damerna som först blev väldigt förvirrade och ojjade sig väldeliga över mitt krångliga förslag att "fuska" mig till lite rabatt. Men när jag insåg att nu höll allt på att gå åt skogen för att det blev för mycket för de små damerna tog jag snabbt tillbaks mitt förslag och frågade om jag istället kunde få köpa några fler av de där fina lakanen som de hade där bakom. Då blev vi kompisar.
Jag förklarade att man aldrig hittar fina mattrase-tyger i småland där jag bor (vilket är helt sant). Tanterna kunde inte tro sina öron, där uppe i norr badade de tydligen i gamla avlagda retrolakan. (låt mig påminna, 6 kronor kilot!).
Jag lämnade loppisen med min egen och Herrn i Husets famn fulla av lakan. Visserligen var kanske hälften inte något särskilt att hurra för, men som synes ovan - några guldkorn fanns det ändå i högarna.

När jag flyttade från Stockholm senaste gången lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig mer flytta ovanför Jönköping (ja, det är ju en annan lång historia).

Men nu börjar jag fundera på om detta löfte inte var lite överilat...