Long time no seen

Oj oj oj. Det var minsann en mycket ynklig och bortglömd liten blogg som mötte mig när jag loggade in idag.

Det är uschligt av mig att lämna bloggen tom i nästan en vecka utan ett livstecken. Men faktum är att jag inte riktigt har känt att jag har haft tid och ro att sätta mig ner vid datorn och skriva något inlägg.

Jag har inte riktigt kommit in i mina nya rutiner än. Det känns fortfarande lite förvirrande att jag plötsligt är borta från hemmet minst 10 timmar varje dag.

Jag imponeras av människor som hinner med att både vara en bra mamma, snygg som tusan, kompetent och kvick på jobbet och dessutom komma hem och laga middag varje kväll till sin fina familj. Märk väl att jag inte är ironisk, jag vet att det finns sådana människor, kvinnor. Men sån är helt enkelt inte jag.

Jag väljer att inte bli stressad över att jag inte är mer perfekt. För jag kommer liksom aldrig att bli den tjejen, med det perfekt välstädade hemmet, den snyggaste och bäst uppdaterade bloggen och de tightaste gluteus maximus. Jag är helt enkelt inte en sån som klarar av att göra allt perfekt. Jag blir stressad då. Och jag tror inte på sån stress, den känns inget bra för mig.

Därför väljer jag att göra det jag mår bra av. Så idag valde jag faktiskt att ta en lång promenad i solen istället för att städa. Dammråttorna ligger kvar (jadå, och de är ganska stora) men jag känner mig ändå glad i själen för solen gjorde mig väldigt glad.

Tyvärr har jag lite dåligt samvete för att jag lämnat min stackars blogg övergiven i flera dagar. Det känns trist för jag tycker ju att det är så himla kul att blogga, att bli inspirerad av andras bloggar och att få och lämna kommentarer. Det är guld värt.

På promenaden idag fick jag tid att fundera lite över en ny struktur nu när jag är en yrkesverksam person igen. Kanske lyckas jag bättre med att hålla bloggen vid liv när rutinerna satt sig lite. Sluta blogga tänker jag i alla fall inte göra!